Skrämmande publiksiffror på Solna-Ellos igår. En läktare tom, en halvfull. Matchen, tja, Ellos har inte spelare nog att orka & Solna imponerar verkligen inte. Är skeptisk till coacher som använder fräcka ord, pekar med fingret och säger klyschor, men vad vet jag? Lesli is still going, dock. Den enda spelare jag sett skrika ut en spelare från planen. Men, tur att bara redan basketfrälsta såg den matchen, själv hade jag svårt med koncentrationen också. Tankarna fladdrar iväg mest hela tiden, men ngn ålderskris är det inte. Känns lite som mitt liv gick i stå där i början av 2000-talet. Barnen kom och växte & jag älskar dom över allt annat, jobbet rullade på & basketen likadant med ständigt dippande, konflikter, kortsiktiga framgångar och träningar till bedrövelse. Sen började livet svaja nån gång 2008 och jag hade inget att hålla mig i. Det svajar inte längre, men de senaste två åren har det hänt saker som tja, händer. Det är egentligen inget märkvärdigt och händer alla, men nu var det jag. Snart 44 bast, men känner mig yngre än så förutom när GAIS spelar då. F ö testar dom idag en engelsk landslagsspelare. I landslaget för begåvningshandikappade vill säga. De e la GAIS.
/henrik
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar