Tid att leva dags att dö

Ibland smyger sig livet & döden på utan att man kan värja sig. Igår kväll i ett trevligt sällskap fick jag ett telefonsamtal. "A är död". A var min äldsta moster, som i likhet med sina syskon hade en barndom som lämnade en del att önska om man skriver. Hon flyttade tidigt till huvudstaden och hade sina highs & lows. Cancer som övervanns, broar sprängde hon bokstavligt talat sönder och en sjukdom som gjorde henne allt mer isolerad. Min mamma & hennes relation pendlade mellan himmel och helvete, väldigt sällan låg den någonstans däremellan. Själv bröt jag kontakten med henne för flera år sedan, för min egen och min familjs skull. När jag var barn och tonåring var hon en av de roligaste människor jag visste, det fanns knappt några hämningar alls. Bl a tömde hon en ketchupflaska över min pappas bil när han dejtade mamma, när mamma skulle ehh göra sin behov utomhus fick hon en knuff ner bland brännässlorna. Jag var uppe hos henne ett par ggr som ung och hon var så annorlunda jämfört med alla andra jag kände och hon var bra med barn. Oerhört kreativ, men det slog allt för ofta ut i destruktivitet istället. Hon efterlämnar två av mina kusiner & jag blir allt mer påmind om hur viktig barndomen är för att vuxenlivet ska kunna fungera. Ikväll ska X och jag umgås så mycket det bara går.
(titeln, en låt av framlidne B Afzelius)
/henrik