On a storyteller´s night

"Don´t ever underestimate the power of music", sa Frank Zappa en gång. Och jag påminns om det varje gång jag går på en konsert. Igår såg och hörde jag Magnum, för, tror jag åttonde gången. Första gången var i slutet av 80-talet uppe i Stockholm och sedan dess har de släppt plattor, splittrats och återförenats. Gitarristen & låtskrivaren Tony Clarkin har haft en hjärtattack och sångaren Bob Catley är 62 bast, men skuttar runt på scenen som en ung man ibland ändå. Dessa plus Mark Stanway på keyboards är kärnan i bandet och se dom är som att återse gamla vänner igen. Igår hamnade jag 5 meter från scenen och då har man i mitten av 90-talet suttit långt upp läktaren, så fanbasen har minskat, men blivit mer trogen och fanatisk. Och gubbarna är yrkesmän och lirar bättre än nånsin. Clarkin måste vara en av nutidens vassaste gitarrister, som dessutom inte vill stå i centrum till skillnad från många andra gitarristkollegor. De inledde med en överraskning i form av rökaren "Back to earth", som jag tidigare länkat här och låtvalet var roligare än förra gången med klassiker som "Les morts dansant", "How far Jerusalem"där Clarkin briljerade , "Vigilante" allsång någon?, "All England´s eyes" & förstås "Kingdom of madneess" blandat med nyare alster som "Brand new morning", "When we were younger", "Moonking" och "All my bridges". Från nya plattan lirades "Spin like a wheel", "Wild angels", "Black skies", "Freedom day"och "Mother nature´s final dance". Extranummer nr 1 blev mycket oväntat "Wild swan" som jag inte hört live på länge och som avslutning lirades en magisk "On a storyteller´s night". Det var länge sedan jag sjöng med så mycket, klappade händerna så mycket och var så svettig. Zappa visste vad han sa. Kvällen avslutades förstås med en kebab på Maxs nere i Majorna.
/henrik