Magnum

Musik ska upplevas live. Det bara är så. Åkte spårvagn in till stan för första gången detta sekel och efter kebab och snusinköp blev det en eller två pilsner i väntan på att Bob Catley, Tony Clarkin, Mark Stanway, Al Barrow och Henry James skulle äntra scenen på trevliga Brew House på andra sidan ån vid Valhalla. De inledde med "Cry to yourself", "Take me to the edge" från nya plattan innan en grym "Brand new morning" kom. Jag har lyssnat på Magnum sedan mitten av åttiotalet och de har alltså hängt med längre än tex M, I och X, så det kändes som gamla vänner på besök igen. "Moonking", titelspåret från den senaste följde sedan och att stå ca 10 meter ifrån Tony Clarkin, som är en av de mest underskattade gitarristerna i världen, för att inte tala om låtskrivare (han skriver allt) var kvällens höjdpunkt. Gubben kan än om man skriver. Första äldre låten kom sedan, "Les morts dansant" och publiken gick bananas. Det bara är så att man vill höra de gamla klassikerna. "We all run" och "No one knows his name" följdes av "Dragons are real" och det var länge sedan jag klappade händer så mycket. Gamla "All Englands eyes" följdes sedan av "Vigilante" som alltid är en crowdpleaser. Sen tackade dom för sig. Efter handklapp igen kom dom in och rev av deras första "hit" från slutet av 70-talet, "Kingdom of madness" som första extranummer. Mycket överrraskande kom sedan drygt tio minuter långa "Don´t wake the lion" från "Wings of heaven" plattan, som en gång i tiden faktiskt nådde andra platsen på Sverigelistan. Knappt två timmar höll de på och det kan man ju förstå. De är strax över och under 60-årsstrecket och Clarkin har redan haft en hjärtattack (som "Brand new morning" handlar om) och de lirar i Tjockhult i afton. Tror vi var ca 300 åskådare och tror det var sjätte eller sjunde gången jag såg dem. Blev såpass exalterad så jag köpte en tröja av shooting jacket typ. Den ska jag fanimig coacha i tror jag. Till sist såg jag ett resultat i damettan södra; 36-113. Fan, vi hade nog inte kommit sist ändå...
/henrik