Marillion var under mina senare tonårsår världens bästa band. Kritikerna tjatade om att de var Genesis kopior, fan vet, har aldrig lyssnat på dem, men Marillion med Fish i spetsen var ngt alldeles nytt för en hårdrockare. Conceptplattan "Misplaced Childhood" med hiten "Kayleigh" låg högt på svenska lplistan och jag minns en skolavslutning när jag såg dem live på Liseberg för en tia. Har ff kvar programmet. Idag köpte jag "Live in Lorelely" som bara funnits på dvd innan. 1987 spelade de live inför ca 30 000 åskådare, så stora var de. Klassikerna är alla med, "Script for a jester´s tear", "Fugazi", "Incubus", "Market square heroes" och of course "Kayleigh". Förband var Magnum, verkar som vi missade ngt där, broder. Fish skriver generöst mycket om konserten, som blev en av hans sista innan han ersattes av tråkige Steve Hogarth och undertecknad tappade intresset för gruppen, som ff spelar in plattor. Men bättre än så här blir det aldrig med Fish vocals, Steve Rothery guitars, Pete Trewaras bass, Mark Kelly keyboards och Ian Mosley drums. Sångare som Fish görs det inte längre och Rothery spelar gitarr som en gud och Kelly är nästan i Tony Carey klass. Långa låtar, taktbyten, intelligenta texter som jag inte alltid fattar och memories, memories... Nostalgi så jag nästan lipar. "Racing the clouds home..."(titeln e öppningsspåret, gaeliska för skål)
/henrik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar