Joe Hill´s ashes

Som jag ser det kan musik användas till mycket. Konsumtion, dvs hitlistemusik som man diggar en kort stund, kanske dansar eller festar till. Inget fel alls i detta. Sedan finns det kommunikation också, där musikern vill förmedla något & man lyssnar på orden och musiken. Ikväll var det det senare som var på tapeten. Jag och C dy kom vandrande i the heart of Gaisland, Majorna och mitt emot såg vi en man med keps, glasögon & ZZ Top skägg komma gående och vi hamnade bakom honom när vi gick in. Otis Gibbs från Wanamaker, Indiana, USA. Han klev på scenen strax innan kl nio och vi var väl ett femtiotal som var på plats för att lyssna på denne man som trampar på samma stig som Woody Guthrie, Steve Earle & Chris Knight. Han inledde med "Small town, saturday night" & "I walked out in the river" innan han drog sitt första av flera riktigt underhållande mellansnack. Det var när han gick omkring i Frankfurt & ett lokalt Tv team ville interjuva honom. De trodde han var hemlös. När han sedan sa att han var amerikan, trodde dom han var en hemlös amerikan i Tyskland. Och så höll det på, försvinnande snabbt med låtar som "Joe Hill´ashes", "Caroline", "Where only the graves are real", "Long black thunder" & "Ain´t nothing special". Storyteller som han är, berättade han om sin hemby som han trodde alla ville åka till innan han begrep att de var hillbillies alla där. Innan fantastiska "Something more" berättade han om sin pappa som ofta pratade om döden och att han nu själv var i den åldern när vänner dör. Låten handlar om en vän till honom som dog ung och för första gången sedan jag hörde Steve Earle sjunga "Billy Austin" för nga år sedan, så satt jag där helt uppslukad av texten och låten. Magic moment indeed. Sedan blev det allsång i "The People´s day", texten vi sjöng skrev jag om i tidigare inlägg. "One day our whispers will be louder than you screams..". Los Angeles gillade han inte, "the most artificial town i´ve been, hope it sinks in the ocean". Han frågade dock om någon av oss i publiken var från Los Angeles först... "Jolene", "The town that killed Kennedy" & "Everyday people" följde innan sista numren dök upp. "Kansas city", makalös bra samt som sista låt "The ballad of the highway" med lite allsång avslutade det hela. Trodde jag. Men han körde "Karluv most" akustiskt som extranummer samtidigt som han gick runt i publiken och stannade till lite här och där. Och efter knappt en och en halvtimme var en möcke möcke trevlig kväll slut. På väg ut fick jag en kort pratstund med honom, Facebook vänner som vi är... Ödmjuk, vänlig och med bra distans till sig själv ("put yourselves in my shoes, the other side of the world in places I didn´t know exist and playing in front of you and you clap your hands and seems to like the songs") med bra värderingar. Han sålde 3 cd plattor. Lappen som låg på bordet säger egentligen allt; 1 cd 150 kr, 3 cd 400 kr, Vänskap gratis.
/henrik