Cry lonley

God damn! Jag skulle vilja "blogga av mig". Men nöjer mig med att konstatera att jag haft bättre nattsömn & har haft bättre dagar överhuvudtaget. Jag minns att jag brukade vara som bäst som coach när jag var gnällig och irriterad, på ngt sätt var jag mer fokuserad då, åtminstone på träningarna. På matcherna hjälpte inte gnället, men hade man en viss irritation så var man med. Det där "glädjeruset" eller "det", som vissa idrottare eller människor i allmänhet jagar tror jag inte finns. Det kan dock jobbas fram genom träning och upprepning tills man kommer ganska nära. Det är dessutom en färskvara, har jag blivit mer och mer övertygad om & försvinner snabbt om man inte vårdar det. Utanför basketplanen hoppas jag inte att jag är som bäst gnällig och irriterad. Det skulle ju vara för djävligt i så fall. Nej, det senaste året har nog gjort mig mer luttrad men trygg på något sätt tror jag. Livet har förändrats och fortsätter i samma stil fast i annan form. (Det var la abstrakt skrivet!, men jag fattar i alla fall) Mina närmaste och jag har gått igenom en hel del på sistone men man får kämpa på med sina tillkortakommanden & strävanden. Huu, nu blev jag lite högtravande känner jag, men det går över snart.
(titeln; en Chris Knight pärla. Efter Otis Gibbs konsert är det nu Mr Knight som jag skulle vilja lyssna på live. )
/henrik