Vi fortsätter spela rock n roll men vi håller på att dö

"Vill ni verkligen höra vår längsta låt?", "det är ju så jääävla lång text", sa Ulf Dageby inför sista extranumret igår & sen drog dom igång 12 minuter långa "Rövarkungens Ö" till publikens jubel. Det var en lång dag igår, W kom och hämta mig vid 0700 och en och en halv timme senare gick vi ut på första rundan i omväxlande ösregn och solsken. Fyra och en halv timme senare blev det en snabblunch och sen ut på runda nummer två. Det var i mitten av den som mitt vänsterknä började protestera och resten av dagen haltade jag. "Golf, det är väl bara en sysselsättning?", frågade jag proffset som vi gick med, han smålog och sa att "det är ingen action i golf" och det hade han rätt i. Pang iväg med bollen och sen traska iväg och skjuta iväg den igen. W hade bekymmer och spred bollarna på andra rundan. "Är det golf eller är det orientering?", undrade jag när vi alla var ute i skogen och letade efter en liten vit boll. Nåväl, efter en snabb resa hem, dusch och ombyte var vi senare på kvällen på Trägårn drickandes en öl för 66 spänn. Kom på efter ett tag att vi behövde käk, det hade börjat snurra rejält. Så vi satt och tuggade när Nationalteatern gick på. "Bängen trålar", "Kolla kolla" & "Barn av vår tid" inledde dom med och Dageby dominerade. Efter ett tag var jag tvungen att gå på dass, där nere hör jag "Åhh heja Gais" det första jag hör. Vi är överallt! Upp igen och en grym "Vi fortsätter spela rock n roll men vi håller på att dö" följs av "Livet är en fest" och allsången ljuder över stan tillsammans med nostalgin. "Bara om min älskade väntar" gör dom fint & publiken som var väldigt åldersblandad kan varenda textrad. Extranumren är lite konstiga, "Popens Mussolinis", "Ge mig mitt liv nu" och "Speedy Gonzales" innan en magisk "Rövarkungens Ö" avslutar kvällen. På väg ut genom Trägårn hör vi sedan "...alla älskar Gais i Göteborg.." om och om igen. Några öl senare i Linné följde innan två partners in crime somnar framåt småtimmarna. Nä golf var inget för undertecknad, har ff ont i benet efter säkert 2.5 mils promenerande, men Nationalteatern ser jag gärna igen. Nostalgi när den är som bäst. Att se 40 plussare sjunga "är du rädd för ditt egna barn din fega fan" är obetalbart. Vi fortsätter spela rock n roll men vi håller på att dö...
/henrik