Tung förlust igår, men det går inte att lappa och laga hur mycket som helst. I torsdags var det fyra spelare på träningen, i fredags fem, i söndags tre och på måndagen 7. Nånstans tar det stopp. Vi var ändå nära (-6) men det gick inte. Skulle kunna skriva mycket om domarinsatsen, men nöjer mig med att skriva att både vi och våra motståndare var lika besvikna efteråt för att vi inte fick spela. Det var avblåsning på avblåsning. Stegfel, foul vid minsta kontakt och en oerhörd stor lust av den ene gråklädde att hela tiden själv stå i centrum och försöka läxa upp rutinerade HW och mig. "Hur många avblåsningar har du xx i denna halvleken?", frågade jag den andre gråklädde mannen. Då fick jag ett T av han som blåste sönder sina lungor. Snacka om att ta det personligt. Var nära att säga "se där, nu blåste du igen och alla ser det och dig, det var väl kul för dig?", men höll mig lugn. Varför håller man på egentligen? Som min motståndarcoach sa efteråt "vi hade dömt mycket bättre än vad de två hade kunnat coacha".
/henrik
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar