Brothers in arms

Jag var inte ens arg, utan bara ledsen efter debaclet i afton. Som Barton sa efteråt;"i feel sad for them" och det gjorde jag också. Problemen är att det inte hjälper och det är fan inte bra. Känslan arg är mer motiverande än känslan ledsen. Lider fan i mig mer nu än vad man gjort genom åren som gaisare och då fattar dom som känner mig att då är det inte bra. Hade jag inte suttit i the secret society så hade jag radat upp ett par namn här på folk som jag hade velat skeppa iväg, men bland dom hade inte The Coaches eller The Chairman eller The Rest of the Border eller The Workers varit för jag vet hur hårt dom sliter för att få till det. Som coach har jag ofta sagt till mina spelare att "jag coachar bara, det är ni som spelar". Jaja, Jens blir bara gnälligare och gnälligare men jävlar i mig vad han lirar, åtminstone offensivt. Kul med domare också som gick igenom hela regelboken, det var; tre sekunder, fem sekunder, stegfel, osportsliga fouls, offensiva fouls, tramp på linjen (den regeln var en av dom helt suverän på) samt "domarfouls" ni vet sånna som bara domare ser och som inte påverkar spelet. Men dom var ändå helt okej, så "bra" var alltså matchen. "Piece of crap" som Mr Barton sa. Hade ett kort snack med The Enemy from Mölndal också. Fick på tafsen att jag försökt värva en släkting, men vadå? I somras fick ju The Enemy ett antal tel nr av yours truly så udda kan la vara jämnt? Annars var naturligtvis glädjeämnet att Mike och Kat blivit föräldrar till en stor kille på 4.5 kg och 55 cm efter en ca tio timmars förlossning. The Chairman ville signa grabben med en gång, vilket pappan tyckte var okej, men bara för ett år. Själv messade jag iväg ett grattis med tillägget "about bloody time" och ska be The office licensiera mamman igen. Kommer ihåg första mailet jag fick från Kat för ett antal år sedan nu, trodde det var nån halvdann spelare nu igen men mina ögon fastnade på ord som "190cm" "NCAA div1" "North Carolina" "Pro in Hungary" och jag undrade om nån drev med mig. Minns fortfarande hur Brandt dy:s mun stod vidöppen under i princip hela första träningen hon gjorde med damerna. Se där, en anekdot att dra på 50-års kalaset på lördag kanske. Och i morgon får jag "Omaha", Lundells nya i brevlådan. Du ser, Chairman, livet har sina ljusa sidor ändå. Vi slipper ju dessutom Ljungskile nästa år.
/henrik