Burning bridges

Det blev ganska hygglig underhållning av San Antonio- Phoenix igår. Förutom Shaqs livsfarliga stagedive imponerades jag återigen av Steve Nash och Ginobelli. Nash, som tar en foul eller en turnover utan nått större gnäll att jämföras med morsgrisen Kobe Bryant som gnäller likt en italiensk fotbollspelare om nån rör honom. Ginobelli såg jag för första gången för ett antal år sedan i Bologna då han var coachad av maestro Messina. Däremot leds jag ihjäl av Tony Parkers eviga studsande. Jag har inte sett en pg studsa ihjäl en boll så mycket sedan Olle Håkanssons dagar. Passa skiten nån gång! Annars var detta en helg då tre legender passerade revy framför mig, jf gjorde comeback i Mönsterås och gjorde tre poäng (undrar hur?), Vlada "det var inte så farligt" dömde en match igen och Almqvist från skogarna hade ett nytt lag och i sann Maraboanda var det zonförsvar, släng upp bollen, spring som satan och gå på layup spel. Vi snackade lite om en säsong då vi möttes sexton ggr med våra lag och givetvis vann dem en match. Finalen i dåvarande casio cup, men då var jag bara ass, lg coachade... Övriga vann vi med bl.a jf i laget så klart. Ryktet går att han ska spela även på söndag, denna gång hemma. Kan vara sevärt, eller inte. Sista ligamatchen för säsongen i morgon och på träningen ikväll såg jag bl.a dc (!) stoppa en spelare i en mot en hela plan. Kanske läge för ytterligare en comeback? Det var ett sletet lag jag tränade ikväll, inte dåligt men sletet. Men det var en sån där träning man inte kommer att minnas och när d fick en tuff smäll på halsen var det läge att sluta. Snackade med mr om "the swedish disease", finns nog läge att återkomma till det vid ett senare tillfälle. Överhuvudtaget har jag just nu mycket bloggmaterial men löften är löften so i keep my mouth closed vilket säkert glädjer många.
/henrik