Billy Austin

Hemma efter lägerskola med 54 ungar, 3 kollegor, 1278 knott, 6203 mygg, 87 myggbett, halvt värmeslag efter att levt i en närmast tropisk zon och trött som satan. Men kul är det, vet inte hur många lägerskolor och basketcamps man varit på och vågar inte räkna dem. Hann med en avstickare på kvällen och satt i en smällhet storan tillsammans med fw och lyssnade på Steve Earle. Kvällens mest meningslösa jobb hade tjejen i garderoben, jag menar +30 grader,vad skulle vi hänga in? Våra t-shirts? Så, strax innan kl 9 klev han upp på scenen och rev av en Bo Diddelylåt och sedan kom klassikerna på ett pärlband; "The devils right hand", "My old friend the blues", "Someday", "Goodbye" och så höll det på. Jag minns känslan på min första "riktiga" konsert -83 när introt till "The number of the beast" började och jag minns när "Highway star" började rulla -84 samt när Tony Carey satte sig vid pianot -06 och ett flertal andra konserter men när Steve Earle sjöng och spelade "Billy Austin" igår kväll satt jag som en tja, vet inte riktigt, men när låten var slut satt jag med torr öppen mun och kom till sans igen först när fw började applådera. Ett magiskt ögonblick och alla ni som inte hört låten, youtuba den. Alla ni som skriker efter dödsstraff, läs texten. Till min glädje tyckte även gts utsände att den var suverän. "Magnifik amerikansk berättare" löd rubriken. Inte så mycket politik men han hann ge en känga till; sitt land "I can´t really answer for what my country been doing these last years", till; dödstraffet i "Billy Austin", till; rasister "It´s a lie that problems starts with immigrations, it was a lie in Germany, it´s a lie in Denmark, it´s a lie in Sweden beacuse we are all immigrants". Och extranummren fick t.o.m sansade fw att gå i spinn, "Christmas in Washington", "Jerusalem" och naturligtvis "Copperhead road". Rockmusik långt ifrån mainstream, rap, hiphop och annat skit man hör till leda. Nästa konsert blir Eldkvarn i sommar tätt följt av Iron Maiden senare i juli. Just det, 25 år sedan sist, kommer nog att känna mig som en tonåring igen.
Fick till sist ett mail om att det har bildats en ny basketklubb i stan av nga coacher som har brutit med the club. Vet inte vad jag tycker om det än, men det lär bli anledningar att återkomma till det vid ett senare tillfälle. "...most of us are black and poor, and most of us are guilty, but who are you to say for sure..." ("Billy Austin", Steve Earle Göteborg 080602)
/henrik